Till min mamma...

Älskade mamma...
För drygt 1 år sedan fick vi det tunga beskedet att du hade fått bröstcancer... Nu idag, på morsdag, ser jag tillbaka på året som gått. Vi hade precis kommit hem med William när du fick beskedet, allt blev upp och ner. Det första jag kände var förtvivlan, och denna eviga fråga VARFÖR!!???! Vi pratade ganska mycket med varann, var inte rädda för att visa att vi var ledsna, men jag var så orolig för dej mamma... Jag var rädd för att du skulle försöka skydda oss från det som nu skulle ske, hålla oss utanför... Jag är ju själv mamma, och vet att man vill skydda sina barn mot allt det onda. Men för mig fanns ju inget viktigare än att få vara delaktig. Och det fick vi, och för det är jag så oerhört tacksam mamma. Jag fick följa med på sjukhuset, träffa läkare, och fick en inblick i vad som skulle hända. Jag var också väldigt orolig för hur du skulle kunna hålla dej stark genom det som nu skulle komma. Mors dag förra året var du osäker på om du ville att vi skulle träffas för att hitta på nåt, du var nedstämd, tveksam, orolig.. Vi träffades ändå, vi gick ut för att äta god mat, vi hade trevligt, men självklart hängde nåt över oss... Williams dop närmade sig nu, och vi fick reda på att dina cellgiftsbehandling skulle påbörjas 3 dagar innan dopdagen. Hopplöshet!!! Skulle inte du orka vara med på Williams dop? Jag kunde faktiskt inte acceptera tanken på att döpa utan dig, egoistiskt kanske, men det var så det kändes. Jag vet att du också tyckte att detta var jobbigt. Men när du varit på första behandlingen den5 augusti, kändes det som om vi kom till en första vändpunkt! Du träffade en jättebra sköterska, som lade över sin positiva inställning på dej, och förstod inte vad du pratade för strunt, varför skulle inte du kunna va med på ditt barnbarns dop? Hade du bestämt dej i förväg för att va sjuk? Du kom på dopet!!! Jag vet att det var jobbigt, men du kom mamma, och för det är jag oerhört tacksam. Under följande månader överbivasde du mig på alla plan. Jag hade innan inte sett dej som den starkaste npersonen i min närhet. Du har visserligen genom gått mer än de flesta, men ändå... Men nu vet jag, du är den stakaste och modigaste människa i min närhet, du genomled alla dessa behandlingar, men du beklagade dej sällan, du tappade ditt hår, men du stod ut med det, vi kunde till slut skoja om det. Du får 20 mil om dagen i 6 veckor för att strålas, men du uthärdade... Jag beundrar dig, min mamma!
Idag kan vi träffas på morsdag utan att känna oro!! Vi kommer sen mamma. Vi älskar dej, det vet du...

Inte resa :(

JA, så fick det bli, vi stannade hemma... Melvin har haft diarre och kräkningar i 4 dygn, och gårdagen avslutades på akuten. Men väl där var det som om vändningen kom, han var piggare, och vi pratade och skojade, vilket vi hade gott om tid med eftersom vi väntade på läkare i 3½ timme :( Under tiden drack han 3 dl vätska, och fick behålla det!!! Vid 21.30 kom äntligen läkaren, och gjorde en snabb undersökning, gav lite tips, och sa att det var bra om Melvin kissade när han kom hem (hade gott 15 timmar sen sist) Så vi åkte hem. Tack och lov kissade Melvin, och sov sen hela natten. Idag har han druckit, ätit en smårgås och han har kissat idag också. Allmänt mycket piggare, och nu hoppas jag att resten av dagen ska se ut så här :) Resan var ju en besvikelse, men 5 augusti bär det av istället.
Kram Malin

Resa eller inte resa....

Vi har planerat en efterlängtad mini semester :D En tur till Astrid Lindgrens värld!! Meningen är att vi ska åka på Måndag morron, men gissa vad!!??!? Här är vi sjuka IGEN!!!! Williams 1 årskalas avslutades med spysjukan. William är nu piggare, Melvin vekar vara på väg, men vill inte äta än... Nu är jag såååå himla nervös att jag eller Daniel ska åka på denna jävilusiska sjukdom :S Men jag är riktigt inställd på att åka, så jag tvättar och packar för fullt. En hel miniväska med mediciner IFALL ATT ;) Blir en del att packa till 4 personer, och löfte om ostadigt väder :) Håll tummarna för oss nu, så att vi kommer iväg!
Kram

1 år

Imorron, den 5 maj, har det gått 1 år sen minstingen kom in i våra liv... Jag kan inte fatta vart året tagit vägen, men ändå, när jag tänker tillbaka så tycker jag ju att vi hunnit uppleva mycket tillsammans sen han föddes <3
Grattis godingen vår... Pussar och kramar