Till min mamma...

Älskade mamma...
För drygt 1 år sedan fick vi det tunga beskedet att du hade fått bröstcancer... Nu idag, på morsdag, ser jag tillbaka på året som gått. Vi hade precis kommit hem med William när du fick beskedet, allt blev upp och ner. Det första jag kände var förtvivlan, och denna eviga fråga VARFÖR!!???! Vi pratade ganska mycket med varann, var inte rädda för att visa att vi var ledsna, men jag var så orolig för dej mamma... Jag var rädd för att du skulle försöka skydda oss från det som nu skulle ske, hålla oss utanför... Jag är ju själv mamma, och vet att man vill skydda sina barn mot allt det onda. Men för mig fanns ju inget viktigare än att få vara delaktig. Och det fick vi, och för det är jag så oerhört tacksam mamma. Jag fick följa med på sjukhuset, träffa läkare, och fick en inblick i vad som skulle hända. Jag var också väldigt orolig för hur du skulle kunna hålla dej stark genom det som nu skulle komma. Mors dag förra året var du osäker på om du ville att vi skulle träffas för att hitta på nåt, du var nedstämd, tveksam, orolig.. Vi träffades ändå, vi gick ut för att äta god mat, vi hade trevligt, men självklart hängde nåt över oss... Williams dop närmade sig nu, och vi fick reda på att dina cellgiftsbehandling skulle påbörjas 3 dagar innan dopdagen. Hopplöshet!!! Skulle inte du orka vara med på Williams dop? Jag kunde faktiskt inte acceptera tanken på att döpa utan dig, egoistiskt kanske, men det var så det kändes. Jag vet att du också tyckte att detta var jobbigt. Men när du varit på första behandlingen den5 augusti, kändes det som om vi kom till en första vändpunkt! Du träffade en jättebra sköterska, som lade över sin positiva inställning på dej, och förstod inte vad du pratade för strunt, varför skulle inte du kunna va med på ditt barnbarns dop? Hade du bestämt dej i förväg för att va sjuk? Du kom på dopet!!! Jag vet att det var jobbigt, men du kom mamma, och för det är jag oerhört tacksam. Under följande månader överbivasde du mig på alla plan. Jag hade innan inte sett dej som den starkaste npersonen i min närhet. Du har visserligen genom gått mer än de flesta, men ändå... Men nu vet jag, du är den stakaste och modigaste människa i min närhet, du genomled alla dessa behandlingar, men du beklagade dej sällan, du tappade ditt hår, men du stod ut med det, vi kunde till slut skoja om det. Du får 20 mil om dagen i 6 veckor för att strålas, men du uthärdade... Jag beundrar dig, min mamma!
Idag kan vi träffas på morsdag utan att känna oro!! Vi kommer sen mamma. Vi älskar dej, det vet du...