Eftersom min blogg handlar om det mesta i mitt liv, vill jag skriva några rader om nåt som just nu ligger nära till hands...
Andra veckan i maj föddes vår andra son. Eftersom vi haft svårt att få båda våra söner var glädjen stor, det är den ju naturligtvis hos alla nyblivna föräldrar. Men starten på vår "nya" familj blev inte vad vi hoppats på. Vi hade bara varit hemma några dagar, när min mamma fick beskedet att hon hade bröstcancer! Det är otroligt svårt att beskriva vad som händer när man hör att en människa som står dej så nära plötsligt är allvarligt sjuk. För mig var det heller inte första gången, min pappa gick bort alldeles för tidigt, bara 44 år, han hade Leukemi (blodcancer) Här stod vi nu, och skulle njuta av våren och nya bebisen. Man blir ganska skräckslagen när man hör ordet cancer, ialla fall blir jag det. Jag började genast läsa det mesta jag kom över om bröstcancer, pratde mycket med mamma och ville veta allt som blev sagt på alla läkarbesök. Mamma var också väldigt skärrad i början, det var självklart mycket tårar.Jag tror att både min och mammas rädsla bestod ganska mycket i att hon inte skulle ha kraften att följa sitt nya barnbarn hans första tid. Ganska snart efter beskedet blev mamma oprerad, de tog en tårtbit av bröstet. När OP var gjord kändes all lite lättare ett tag, man hade liksom kommit en bit på väg. Vi väntade nu på besked om strålning, eller i värsta fall cellgifter. Att jag säger i värsta fall beror på de erfarenheter vi hade från pappas behandlinger, han for väldigt illa av dem. Beskedet kom, mamma behövde cellgift! Mamma fick ångest, hon skulle tappa håret. Jag hade jättesvårt att förstå att det var det största problemet, jag var mer rädd för andra saker. Men tänk så annorlunda allt kan bli. Mamma har nu gjort 4 av 6 behandlingar. Håret tappade hon tidigt, och är jättesnygg i sin peruk. Hon har klarat behandlingen bra, och vi har kunna träffas flitigt hela tiden, så mina barn har fortfarande mormor med i sina liv, precis som vanligt. Min stora kille som är 4, vet att mormor är sjuk och att hon får medicin som gör att hon ska bli frisk, och skallig;) Visst är mamma lite svagare än vanligt, men hon kämpar så bra och försöker fortsätta med allt hon gjort förut, bara i ett lägre tempo. Nu i oktober pågår
ROSA BANDET, som samlar in pengar till forskning kring bröstcancer. Jag önskar att alla kan ge lite, så blir det ju kanske mycket i slutet. Kom ihåg att undersöka er bröst, vi kan alla få det oavsett ålder, och det tar bara fem minuter i månaden.
Ta hand om er. Kram Malin
